Semantics
Max Ronnersjö & Katarina Sylvan
2026
The opening was activated by Max Ronnersjö’s Bartender Performance and a performance by Paul Sigerhall and Katarina Sylvan.
Red Dot Paintings
Max Ronnersjö, 2026 (2011-)
Oil on canvas
⌀ 50 cm
Performance
Katarina Sylvan, 2026
Video loop, 47 seconds
Untitled
Max Ronnersjö, 2026
Assisted ready-made
33 x 45 x 10 cm
Three Red Circles
Katarina Sylvan, 2026
Digital photo print, framed
41 x 51 cm
Red Circle, Yellow Circle
Katarina Sylvan, 2026
Digital photo print, framed
41 x 51 cm
recognition
Katarina Sylvan, 2026
Pencil and wall paint
Dimension variable
Sedan några år tillbaka jobbar jag mycket med oljemåleri, oftast färg direkt från tuben. För att få en som Katarina brukar säga “pangröd” kulör är det lättast att bara ta ren kadmiumröd.
När jag gick på Valand gjorde jag en utställning på Rotor 2 där jag hade målat cirkulära canvaser röda och lagt i en hög på golvet. För mig representerar dessa de små röda klistermärkena som sätts vid ett konstverk som har sålts. Denna tradition är bespottad i den kommersiella, eller tjusiga, konstvärlden då det anses töntigt och lite övertydligt. Det kan dock användas i de prislistor som ofta ligger bakom disken i vissa galleriers reception, som man liksom kan få råka se. Traditionen med röda prickar lever och frodas i de små gallerier som hittas i Gamla stan och på Hornsgatspuckeln, ett säljknep för att visa att efterfrågan är stor och konstverken populära. Spelet de båda typerna av gallerier spelar för att både visa och dölja sin kommers är intressant och komiskt.
Katarina har tagit fotografier av oidentifierade, till synes, flygande objekt mot svart bakgrund, UFO eller bromslyktor eller neonlogotyper, jag har ingen aning men det är skönt att leva i ovisshet ibland. Hon ska göra något performance med Paul i kväll och den trumman de använder har tillhört Jean Louis-Hutha från Lucky People Center, mer än så vet jag inte. Vi kollade en film och bakgrundens “bokeh effect” uppvisade i en millisekund två ljusprickar som vi upptäckte bildade en Mastercard-logga och vi undrade om det var en väldigt subtil produktplacering, typ det där Coca Cola-experimentet. Katarina dök ner i sin källarlokal dagen efter och började ta kort på små ljusprickar i mörkret. I utställningen visar hon några av prickarna. Vi gör röda prickar fast på olika sätt och med lite olika ingångsvinklar. En röd prick kan ju läsas på olika sätt och betyder olika saker beroende på vem som ser dem.
Den röda dansaren tillkom under en arbetsam rotoscoping-process i somras, med en hink med rött glitter över en scanner i samma källarlokal. Idén om den evigt snurrande ballerinan, som efter en tids betraktande sägs göra betraktaren osäker åt vilket håll det bär, fick hon när vi kollade på White Nights i våras. Hon har gjort flera av dessa figurer fast i eviga loopar tidigare, av olika idrottspersoner som Greg Louganis och fäktare. Det finns lite Jack Goldstein och Muybridge däri också, säger hon att jag ska nämna i texten.
Jag gillade serier väldigt mycket som barn och ville bli serietecknare. Jag ritade mängder med serier inspirerade av bl.a. MAD och i samma veva upptäckte jag graffiti. Det var något med färgerna och uttrycket tänker jag nu. Det var både mystiskt och inbjudande på samma gång, lekfullt, något som passade in på mig som person, den jag ville vara och det jag ville vara en del av. Det var stora färgblaffor, klara och tydliga bokstäver som liksom dansade över sidorna och väggarna. Serierna följde mig in i tonåren och när jag i högstadiet träffade en av mina bästa vänner, Mats Carlsson, lärde vi känna varandra just genom serievärlden. Våra dagar kunde börja med att vi sågs på tunnelbanan vid Abrahamsberg och åkte in till Gamla Stan, där vi gick till de olika seriebutikerna som fanns där då. Jag samlade ett tag på Don Rosas serier utgivna på svenska och en hel del Epix och Pox. Efter det gick vi till McDonalds på Vasagatan och åt BigMac och läste Kalle. På eftermiddagen spelade vi LucasArts-spel eller Tex Murphy i mitt pojkrum och åt donuts.
Sedan min dotter kom har jag återupptäckt tecknade serier, främst Bamse och Pettson och Findus. Det är intressant att se idag hur inspirerade Rune Andréasson och Sven Nordqvist måste ha varit av 1970- och 80-talets bildvärld. Det går att se tydligt i Stackars Pettson från 1987, där Findus försöker få Pettson glad genom att lura ut honom på fisketur genom olika upptåg. När Findus vickar på stolen faller han bakåt med ett BRAK och det går att läsa i det ljudmålande BOINK i tydliga blockbokstäver i blått, lila och grönt, tydligt inspirerat av 1980-talets graffiti. Dessa klara färger och direkta bildspråk har följt mig i mitt eget skapande. Årets stora konstupplevelse för mig var Lasse Åbergs museum i Bålsta. Jag fick se verk av Warhol, Maria Lindberg, Ann Edholm, Carl Barks, Tove Jansson och så Don Rosa. Det kändes genuint och gulligt. Jag lämnade ganska snabbt det helt föreställande, fantasifigurerna och det för mig rent estetiskt barnsliga, men det humoristiska har följt mig genom åren.
Nu sitter Katarina och utför en väggmålning. Hon jobbade som dekormålare på Riksteatern för länge sedan och hon har kvar en skjorta därifrån som hon ofta har när hon målar vägg. Min pappas första jobb var som skyltmålare innan han blev vaktis på Socialdemokraternas kontor på Sveavägen.